Ni har förmodligen inte missat #metoo, och det är bra att ni inte har det. Tyvärr kommer jag nu dra upp en grej som jag litegrann önskar ni missat och det är att Elisabeth Höglund apropå detta tagit bladet från munnen och det var så grovt att jag var tvungen att sätta mig ner och skrika rakt in i en kudde. Det som får mig att brinna av är ändå inte det grövsta hon antyder, det om att kvinnor får skylla sig själva. Även om det är tröttsamt att en så sliten jävla klyscha inte dött än. Debatten om kläderna, alltså. Det är hemskt, men ändå rätt lätt att avfärda som ren och skär galenskap. Det som får mitt blod att koka är när hon lyfter frågan om vad som är sexuella trakasserier EGENTLIGEN. Hon skriver att det är "..inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir". Jag kan knappt andas. Tro mig, vi analyserar hela jävla tiden. Inte bara för att det är vår lott i livet, att ständigt fundera över om vi gjorde fel och om vi kan vara duktigare nästa gång. Men också för att ingen VILL va den som kliver fram och berättar. Det är så himla tråkigt att vara den tjejen. Jag skulle vilja påstå att vi snarare försöker tona ned vad som hänt. Tills vi kanske i ett svagt ögonblick efter ett glas vin berättar för en kompis som lägger en hand på axeln och säger hallå, är du ok? Och det är det som gör att Höglunds ord tar så hårt i mig just nu, för jag gjorde den tankepromenaden själv innan jag postade ett "me too" på Facebook. Jag frågade mig själv om jag verkligen har nåt att snacka om. Situationerna som dyker upp i mitt huvud när jag motvilligt tar fram dom och analyserar än en gång är tyvärr inte få, men jag har ju inte blivit våldtagen så kanske jag inte ska posta? Ett nyp i rumpan ÄR ett övergrepp, Elisabeth. Jag önskar att du vetat det alla dom gånger som män tagit för sig av dig, av det som är ditt, i stället för att nypa tillbaka i deras hängiga skinkor. Men det finns också andra övergrepp, som inte är lika solklara som en våldtäkt eller ett hot. Jag kommer tyvärr på massor av situationer där jag känt mig trängd, underlägsen eller fångad. Där det kanske inte ens handlat så mkt om vad som tafsats på, utan hur utsatt jag varit i den situationen. Vilka möjligheter jag haft att fly, vad det kostat för mig att sätta mig på tvären. Vilken rätt mannen ifråga har tagit sig. Vilka ord som västs fram och fastnat som slime i mitt hår. Vi analyserar hela tiden. Vi analyserar medan vi är i dom där jobbiga situationerna, räknar nödutgångarna, försöker identifiera potentiella vapen och skissar på konsekvenserna som om vi vore fucking Jason Bourne. Det samhälleliga problemet här är inte alla stackars män som din kollega, Elisabeth, som går runt och är livrädda att ens kolla åt en tjejs håll i ren skräck att hon ska anmäla. (Hur många anmälningar det nu görs på helt oskyldiga män som bara kämpar på med att stirra rakt ner i sin ordbehandlare, jag skulle gärna se statistik på det mvh skeptisk). Problemet är att alla tjejer som du sett som postat denna hashtag i dom flesta fall gått och hållit det där för sig själva i flera år. Problemet är att varje gång en tjej berättar nåt sånt så ska HON ifrågasättas, om det hon varit med om verkligen var nåt att tjafsa om. Är det nåt vi vet om övergrepp och våldtäkter och mäns våld mot kvinnor är det INTE att det pratas om och anmäls för ofta. Bild härifrån.
