För lite över ett år sedan födde jag mitt första barn och det var ganska precis som att skita ut ett soffbord i marmor. Så hade min kompis Tove hade beskrivit det, och när jag var mitt inne i det så hade jag faktiskt sinnesnärvaro nog att tänka att ja jävlar, precis såhär skulle det nog kännas när en enorm bit sten försöker passera genom ens bästa hål. Jag vet att jag kommer framstå som ett riktigt jävla as nu men jag gjorde detta utan smärtlindring. Jag andades ut barnet. Andades så kroppen kunde göra sitt, slappna av där det behövdes och trycka på där det var läge för sånt. Jag har i två olika förlossningspoddar och diverse intervjuer pratat om detta för jag tycker det är viktigt för förlossningsrädda att få veta att det KAN vara positivt, att födande inte måste vara kaos och ofattbar smärta och WTF hände. Det som jag inte varit nog tydlig med, som jag ångrar som fan och vill ställa till rätta nu, är att betona hur mycket av detta som berodde på omständigheterna runtomkring. Om du hört eller läst om mina snack om förlossning kan du hoppa till slutet, det finns alltså en twist denna gång. Mitt BF var i mars 2016, en tid då förlossningskaoset redan var ett faktum, men Södra BB och BB Sophia fortfarande höll öppet. Jag hade valt att föda på Södra BB eftersom jag gillade deras filosofi och såg fram emot att se födandet som något naturligt och inte nödvändigtvis akut. Vi var på förlossningskurs och fick testa lustgas (rätt gött som ni ser på bild). Det kändes som att vi hade koll, allt verkade lugnt och skönt. När jag var i sjätte månaden kom beskedet att Södra BB skulle lägga ner. När? Ingen visste. Vad gör jag nu? Ingen kunde säga. Barnmorskorna fick ju själva inte veta. Skulle jag ställa mig i kö på BB Sophia? Hm, alla andra lär ju ja gjort det, dom kommer vara helt överbelagda. Jag stack huvet i sanden och höll tummarna. Veckorna gick. Lappar med röda versaler sattes upp i korridorerna på MVC. Bebisen väckte mig med vilda sparkar på nätterna och jag låg vaken och grubblade över hur det skulle bli. Ryktet gick att BB Sophia hade massor av platser "över", att om allt skiter sig fanns det platser där. Det ordnar sig, tänkte jag. För det MÅSTE det. Mitt BF närmade sig. Personalen på Södra BB började spekulera i att dom nog inte skulle hinna stänga innan jag skulle föda, ens om dom som bestämde försökte. Jag hade nån sjuk känsla av trygghet ändå. Helt inbillad, inser jag nu. När jag väcktes på natten av att jag trodde att vattnet gått ringde jag förlossningen det första jag gjorde. För att dom skulle veta att jag var på gång. EFTER det väckte jag min man. Gick sedan och la mig. När mitt värkarbete på förmiddagen satte igång så pass att jag fattade att det var go-time ringde jag förlossningen först. Försäkrade mig om att dom hade koll på mig. Barnmorskan i telefonen sa att "vi har ditt namn på en whiteboard här". Det var så fina ord för mig, inte orden i sig men det hon INTE sa. Sen sa hon att jag kanske borde ringa hem min man från jobbet. Jag hade inte hunnit tänka på det. Det viktigaste för mig var att inte bli vidarebefordrad. Jag kunde slappna av och ta en selfie med morotskakan jag försökte äta: På barnmorskan i telefonens inrådan stannade vi hemma så länge det kändes bra, så länge jag vågade. Jag kände mig trygg därhemma i vårt gröna badrum, låg och plaskade och tog värkar. Kalle höll kontakten med förlossningen. När jag kände att värkarna blev så pass kraftiga att jag inte längre kände mig trygg hemma ringde vi och fick komma in. Jag var inte helt utom mig, men tänkte att bilresan kunde ju bli jobbig med svåra värkar. Bilresan från oss till SöS tar ca tio minuter. Jag var ändå orolig för den. När jag kom fram undrade jag hur fan jag skulle ta mig upp på övervåningen, det kändes helt omöjligt. Jag blev mött i entrén av en barnmorska som tog tag i mig och sa lugnt att vi tar några steg i taget. Inte rum tre, sa jag då, för där hade jag varit och det var lite smådeppigt. Som jag var fucking Beyonce. Jag fick ett annat rum, ett stort med eget badrum. Det var lugnt och skönt, helt tyst sånär som på mina stön. Jag var öppen fem centimeter vid inskrivning och fick frågan om vad jag behövde. Ett bad, kanske? Ok dom fixade det. Där i badet fick jag först testa lustgas, men tyckte efter ett tag att den störde mig i att ta värkarna. När dom efter en stund fick svårt att höra Essas hjärtljud fick jag kliva upp ur badet så dom fick ta en ordentlig CTG. Det var jobbigt att gå upp, jag blev kall och spände mig och värkarna kändes helt olidliga då. Som tur var fick jag återvända till badet, Essa var ok. Jag kunde ligga där och slappna av. Fokusera på att möta smärtan, jag hade ju inget annat för mig. Jag minns det som en väldigt smärtsam men lugn tid. Ibland kände jag en sval barnmorskehand på mitt ben eller min rygg. Hon kändes närvarande, som att jag var den enda födande i hela världen. Jag visste att vi skulle få stanna i det där rummet inte bara tills Essa kom ut, utan även dagarna efter, det hade vi fått veta på kursen. När jag var öppen tio cm och fick krystvärkar fast Essa låg för högt upp hade jag en bra dialog med barnmorskan. Hon hade koll på hur jag ville föda och ropade in en till som kunde bara med vid själva krystandet. Dom var alltså två barnmorskor som förlöste mig och jag även om det såklart var läskigt att pressa ut en person ur kroppen kände jag mig trygg. Dom frågade om jag ville ta emot Essa när hon kom, jag sa nej för jag var rädd att jag skulle tappa henne. När hon kom ut hade hon navelsträngen ett varv om halsen och dom fick gnugga henne på ryggen för att få igång hennes andning. Det här var över på några sekunder, men jag hann få panik. När jag till slut fick upp henne på bröstet kunde jag gå och lägga mig med henne i en säng, MIN säng för dom kommande två dygnen, och äta chokladkakan Kalle hållit hemlig tills nu och bara fokusera på Essa och amning och shit jag är nåns mamma. Klipp till juli i år och den här post-it-lappen som snabbt blev viral, skriven av barnmorskan Hannah Dahlbäck. Den slog mig rakt i magen, slungade mig känslomässigt tillbaka över ett år till den tiden då jag gick runt med det här som min absolut största skräck. Den fick mig att minnas, fick mig att tänka på allt kring min förlossning gebom ett annat filter: hur det kunde ha blivit i stället. Om jag ringt på natten och fått höra att jag skulle ringa nån annan stans. Om dom inte sagt att dom hade mitt namn på en whiteboard. Om vi inte bodde tio minuter från där jag sen fick plats att föda. Om jag inte hade fått ett eget rum som om jag vore fucking Beyonce, utan en brits i korridoren eller på en akutavdelning i väntan på. Om jag inte fått bada, bestämma själv, blivit peppad att ta värkarna med andningen. Om jag inte haft närvarande och lugn personal som hade full koll på mig HELA tiden. Då hade jag fan inte suttit och pratat om hur man kan andas ut sitt marmorbord, man blir ju fan förbannad?! Det räcker med att EN av dessa faktorer varit annorlunda för att min berättelse skulle varit en helt annan. Jag fick känna på oron över att inte kunna röra mig en centimeter till, men det löste sig. Jag fick känna på hur vidrigt det kändes att ta värkar och vara spänd, men jag fick gå tillbaka till badet. Jag fick känna på paniken när mitt barn kom ut med navelsträngen runt halsen, men det var över på några sekunder jag var inte tvungen att deala med det helt själv, i en jävla bil. Och jag skäms för hur jag haft mage att berätta om allt det här utan att betona hur himla tur jag hade. Hur otroligt viktigt allt runtomkring var för att min förlossning skulle kunna vara såhär bra. Förlåt för det, alla ni som fött under denna katastroftid och inte hade lika tur. Förlåt, jag hade glömt. Hade förmånen att kunna glömma. Det är ens mest utsatta situation i livet, och mitt hjärta går fan sönder över att alla inte får samma möjlighet att möta den med trygghet och visshet om att allt kommer ordna sig. I morgon söndag (om Essa känns kry) ska jag demonstrera mot hur katastrofalt förlossningsvården sköts just nu. Jag tycker att du också ska göra det. Att fler ska få föda i samma lugn som jag verkar ärligt talat rätt lång bort just nu - först och främst behöver vi behandla alla födande som människor. (Sen kan alla få RnB-behandlingen please). Det anordnas demonstrationer i massor av städer så kolla var det är i just din stad på den här länken. Eller kolla #bbmarschen, #släppinmigpåBB, eller @fodelsevralet för mer info.
