När jag pratar om min adhd, vilket jag sällan gör pga stigma, så brukar folk nästan exakt alltid säga att dom aldrig skulle gissat det om mig eftersom jag inte passar in i bilden dom har av hur en adhd-person är. Nu tycker jag kanske först och främst att vi skulle kunna bredda den bilden lite, men det ni ser i toaspegeln här ovan, denna ..kan vi kalla det partytop? är ändå ett resultat av lite mer skolboksexempel av adhd-stil. Jag fick en bild i huvet av ett plagg jag ville ha, sen sydde jag det. I siden, tro inget annat. När jag syr, vilket jag inte gjort på länge men gjorde väldigt mkt när jag gick i skolan, jobbar jag aldrig med mönster och det är väl en av örti grejer mina syslöjdslärare fått panik av genom åren. Den här grejen fanns ju dessutom bara i mitt huvud. Jag brukar måtta efter ett existerande plagg, t ex om jag ska sy en skjorta så tar jag en skjorta jag har och vänder utochin så ser man delarna bättre. Sen lägger jag ibland det plagget på tyget jag ska sy i och klipper efter det (orka rita först och klippa sen). Sen brukar jag ofta prova plagget och ändrar sedan ganska mycket efter det. Den här processen är det enda som kan få mig att glömma att äta, är jag inne i ett syprojekt har jag vansinnigt fokus. Och även om det låter slarvigt så slarvar jag inte med allt: det är extremt viktigt att pressa sömmarna, gör man inte det ser det alltid väldigt hemsytt ut. Men jag har ingen aning om hur tyget kommer dra sig i en eventuell maskintvätt, det är sånt som får mig att önska att jag hade lite mer tålamod med tråkiga detaljer. Å andra sidan hade jag i så fall förmodligen aldrig ens fått för mig att sy ett slags blusklänning med en knallorange arm (apropå jordig färg plus knallig) och nåt konstigt släp på framsidan.
