Det blir lite speciellt att skriva om modeveckan nu eftersom jag som ni vet inte får nämna några varumärken, men ni är ju så internet savvy att ni hittar mer specifik info varsomhelst. Sofia Edgren skrev i DN inför modeveckan att den viktiga frågan inför hösten inte kommer vara vad vi har på oss utan varför, med hänvisning till sustainability-tänket osv, och en händelse som styrker detta är t ex att Make it last-gänget hade visning av en second hand-kollektion (som jag tyvärr inte kunde gå på due to bebis och life). Men på temat politiskt mode var det en annan grej som rörde sig i mitt huvud under premiärdagen söndagen och det var modellvalen. En av visningarna präglades nämligen av att designchefen valt att hänga sina kläder på inte enbart typiska modeller. Såhär säger hen: When I started working on this collection the first word that came to my mind was furious femininity (”ursinneskvinnlighet”). /.../ It was about a multitude that forms a strong unit, creates strength and uniqueness within a group. It was about cooperation and people who invisibly infiltrate, build up in power and take over. /.../ So here we are with a group of amazing women from different phases in their lives, moods, experiences and personalities. The cast speaks as a group with a dynamic voice of strength, sensitivity, gracefulness, gentleness and power.” Det var fortfarande ett gäng helt snygga kvinnor såklart, och tyvärr ingen tjock (här heller), men i det här extremt konservativa sammanhanget är det ju ändå nåt, att en av modellerna typ tänkt tvätta håret i morgon kanske. Och nån inte var femton längre. Det blev peppad stämning hos publiken i alla fall, och det var svårt att gå på nästa visning som hade en lite mer average modevecka-cast och inte undra varför fler inte gör annorlunda. Att modevärlden som aktivt jobbar med framåtblickande inte lyckas vara mer banbrytande på modellfronten är väl oldest news och ironiskt så man blir tokig. Men det om det. För att skaka lite liv i leken kan man ju även ha sin visning på ett annorlunda ställe, som märket som valde att placera ut publiken på varsitt plan i ett trapphus på KTH, så alla modellerna fick gå upp och ner i trapporna och visa. Jag insåg när jag insagrammade skiten ur den visningen att det ju måste va så smart att välja ställe med en backdrop som står ut oavsett vem som tar bilden. Hur man än gjorde blev bilderna inte fula i detta råsnygga trapphus. Största habegäret i söndags var helt klart det här enorma örhänget. Tror ni man måste staga upp nacken lite så den inte tippar mot örhängessidan mot slutet av dagen? Gillade även dessa arbetade liv. Som en rustning litegrann, vilket vi ju behöver cause it's a war out there som vi alla vet.
