Att beskriva Stockholm Fashion Week för någon som, och det gäller väl ändå de flesta av er som läser detta, inte varit där är lika delar svårt som jättelätt. Om vi börjar med det enkla: modeveckan är ett tight schema med modevisningar i dagarna tre (falsk marknadsföring med ordet vecka alltså), och runt det lite olika event och middagar, bubbel absolut, människor som klär upp sig* och långsamt långsamt går fram och tillbaka utanför visningarna i hopp om att bli plåtade av nån stor streetstylefotograf*. Det är en företeelse som jag under några år alltid varit inbjuden till men knappt helhjärtat _gått in i_ pga att det alltid krockat med ngt jobb, min bästis eller att jag helt enkelt inte orkat dras in i stressen som det så lätt blir. Denna tredagarsvecka hade dock Kakan och jag för en gångs skull laddat upp för. Dels för att få tid för umgänge men också vältra oss i det roliga som modevärlden ändå är. Jag menar, jag jobbar ju ändå på ELLE, jag tycker inte att mode är strunt direkt. Dag ett började med att Borås textilhögskola visade, och det var som vanligt på elevvisningar ganska varierad nivå men också otroligt inspirerande. Inte bara kläderna utan kanske framförallt modellerna, normbrytande på alla sätt och jag kände yes äntligen 2018 och pinnsmala vita modeller är passé. Klipp till 1.5 dygn och otaliga visningar senare så är pinnsmala modeller just precis det enda jag sett på nästan samtliga visningar. (Bör nämnas att jag inte gick på Amaze / Norms visning som verkar ha tänkt lite mer, se den här). Majoriteten av visningarna bjöd visserligen på en och annan inkvoterad icke-blond men samtliga var ändå Avatarkroppar, två meter långa och med ett höftmått som knappt överskred mitt barns. Och där kommer vi till det som blir svårt att förklara med modeveckan: varför det ser ut så. Ingen i publiken ser ut så. Svaret jag fick av en semi-ansvarig för en särskilt kroppsdeppig visning var att det är svårt att hitta andra modeller. Kanske det är så att dom icke-pinssmala rasifierade modellerna bara finns i Borås, hitflugna under stort hemlighetsmakeri. Men det är ju inte direkt en ny företeelse att använda personligheter framför modeller, alla influencers som sitter i publiken som märket uppenbarligen vill associeras med, kan inte dom användas då om viljan verkligen fanns? Många visningar saknade även generell känsla av nyhet, alltså kropparna åsido så var det en del plagg som visserligen fina och bärbara ändå inte kändes nämnvärt annorlunda från det som redan hänger i butikerna. På kvällen på onsdagen var vi därför många som lite håglöst fortfarande orkade diskuterade denna avsaknad av nytt. Och så kom Selam Ghirmay Fessahayes visning. Det var som att hon släppte ner en badbomb i det fesljumma modevattnet. Plötsligt hände det nåt, nåt som kändes. Ni som följde mig på stories vet att alla, inkl Vogues amerikanska redaktör, grät. Grät av en modevisning! Även det svårt att förklara. Kanske var det perfekt dramaturgi att vi gått igenom ovan besvikelser. Att vi hunnit tappa hoppet. Men lite känns det som att jag minimerar prestationen genom att ställa den i relation till vad som saknades, önskar kanske helst att kollektionen får vara stor för att den ÄR det. Att den skapades av en person som i många år (tio?) krigat på som stylist, på senare tid åt Seinabo Sey och Sabina Ddumba. (Mig veterligen helt självlärd och som alltså nu för första gången skapat en hel kollektion. Musiken (Lauryn Hill, Missy Elliot, etc). Bredden på plagg, hur hon bara fortsatte att levla upp trots att vi trodde att taket var nått. Modellerna, att hon använde nämnda artistkompisar som modeller samt även Jackie aka Mapei, Amanda Winberg och Leslie Tay som bland annat gick catwalken i rosa blommor på nåt transparent tyg - allt var så J A. Selam hade med sig nåt nytt. En kärlek till hantverk och uttryck, en vision som inte förhöll sig till det som redan finns. Hon gjorde nåt för första gången och struntade i att spela säkert. Och det var kanske därför det kändes så jäkla mycket. *guilty *not guilty pga skulle skämmas för mycket
