Brita Zackari
Brita Zackari är programledare, författare och poddare – och mamma till Essa och Björn. När hon inte bloggar brukar hon föreläsa, podda och hänga på sitt torp. Hon har även skrivit boken ”Jag hatar att träna”. Brita älskar hudvård (och framför allt krämer), avgudar Beyonce och kan ta 120 kg i marklyft. Det här bloggen handlar ungefär om det.
Annons

Min diagnos

I kvällens avsnitt av Kalles tv-program Gympaläraren outar jag att jag har adhd. Det är inget jag tidigare velat gå ut med, jag har väl dels varit rädd att folk ska ha en massa fördomar om mig eller vara tveksamma till att jobba med mig, dels har jag inte känt att jag orkat vara någon sorts *ansikte* för adhd. Men nu kände jag att det fanns ett syfte, för alla unga som tittar och kanske känner igen sig. Jag fick diagnosen som vuxen, alltså krigade jag mig genom samtliga år i grundskolan och även min yrkesutbildning på Berghs utan att veta. Det var skitjobbigt. Men kanske inte på det sätt man kan tro när man hör ”adhd”. Jag har aldrig varit den där aggressiva hyperaktiva som nidbilden kanske är, utan tvärtom rätt vanlig på alla sätt förutom att jag pratade väldigt mycket. Ofta med lärarna. Det var mitt sätt att få med mig nåt av lektionerna över huvud taget. För min adhd har varit väldigt mycket ett stormigt kaos på insidan. Så är det ofta för tjejer (pga en massa anledningar, bl a för att vi hela livet drillas att inte ta plats), och det är därför man ofta missar att vi har adhd, och i stället tror att vi är lata eller arroganta. Och det är därför jag vill säga det här, att du är inte lat. Det som jag önskade att någon sagt till mig. För jag har inte kunnat läsa i boken när man ska läsa i boken på lektionen. Inte för att jag inte velat utan för att min hjärna funkat så att den fokuserat på bråket som är ute i korridoren just då. Jag har inte kunnat göra läxor. Jag har suttit natten innan examen och gjort typ fem sex restarbeten för att inte få underkänt i ämnet. I relationer har jag i bråk inte kunnat ”sova på saken” för jag kan inte sortera undan känslor som är starka. Men det känns konstigt, och jag tänkte på det senast i dag när barnombudsmannen lade fram en rapport om just mörkertalet när det gäller tjejer och adhd, att det  känns otroligt främmande för mig med ordet funktionsnedsättning. Jag känner inte att det är något hos mig som är nedsatt. Tvärtom. Jag har kunnat skriva fem sex BRA arbeten natten innan examen. Jag har kunnat veckans läxa utan att ha gjort den eftersom min hjärna memorerade allt som lärarn skrev på tavlan medan jag ställde tjugo frågor till hen (till övriga klassens stora glädje). Jag kan styra upp en roliga timmen på nolltid, vilket jag på sätt och vis gjorde karriär av senare (att jobba med reklam och tv alltså). Och det är inte direkt så att man aldrig har fokus, man har ju ett enormt fokus på det som känns viktigast för stunden. Jag födde ju barn förra veckan och gick helt in i mig själv och lyckades andas mig genom samtliga värkar, barnmorskan sa att hon aldrig känt sig så överflödig och jag fattade knappt själv vem den här superfokuserade personen var men jag tror att det var ett case av adhd som kickade in.

Annons

Samhället är tyvärr inte strukturerat efter hur våra hjärnor funkar, men det betyder inte att det är oss det är fel på. Jag kan tycka det verkar minst lika mycket som ett handikapp att vara oflexibel, eller att man tappar koncepten helt om man råkar glömma sin typ filofax hemma. Ja, det är ju ingen tävling, men just det där med terminologin känns jobbig. Jag ser det som att jag inte varit samma person om jag inte haft adhd. Och visst, det är en person som jag ibland blir galen på. Den här texten har jag skrivit med en dåligt fungerande space-tangent vilket gör att jag suttit och skrikit samtidigt, rakt ut, för jag kan inte pausa och laga den för då kommer jag glömma bort den här täten och typ gå och göra chokladbollar sen eller nåt. Och mina linser har blivit lite grumliga för jag tog en powernap förut men jag kan inte avbryta för att gå och skölja dom av samma anledning. Men det där, den lite omogna situationen i vilken detta skrivs, är ju inte allt jag är. Och allt det andra jag är är (dubbel-är, nu får vi önska oss nåt!)  jag rätt tacksam för. Det har ju gett mig ett rätt roligt jobb, och tbh ett rätt roligt liv också. Så nu vet ni. Puss.

Annons

2 kommentarer till “Min diagnos”

  1. Linnealinnearosvall.blogg.se skriver: 18 mars 2018 kl 10:42

    Kände detta är jag. Jag har vuxit upp med två lärar föräldrar som vet hur ”adhd” funkar och det har jag absolut inte! Men jo, jag tror verkligen det.
    Samtidigt dras jag mellan att göra utredning eller inte. För jag vill inte ha nåt att skylla på, fick nyligen vid 22 års ålder min dyslexi diagnos och bara ah palla. Skönt med stöd absolut!! Men foln som du skriver tycker det är ”spännande” osv och tycker alltid ”ja du kan ju inte ha så svår dyslexi eftersom du köarat skolan”. Fuck u känner jag spontant för FYFAN vad jobbigt det varit. Jag är typisk duktig överpresterande tjej som vill göra 110% hela tiden, klart jag klarade det. Men det tar så otroligt mycket energi av mig att läsa, förstå samtidigt som ”bråket i korridoren, eller den där glömda bollen på skolgården, eller kompisarna som viska bakom mig”. Känslan av att höra precis ALLT. väldigt inträngande i mitt huvud och kan bara inte skärma bort det. Just det där också tappa spåret av att ngt går fel. Hur många ggr har jag typ börjat rensa fast jag visst ska gå om 10 min till jobbet och inte bytt om. Förutom med ngt jag absolut älskar. Sy och skapa kan fokusera i TIMMAR och på riktigt glömma äta.
    Typiska grejer som när man läser om adhd är typ ”glömsl, svårt att betalar räkningar osv” känner jag, jo men jag bet att jag glömmer eller drar mig för att betala. Får man ju hitta sin sätt och rutiner. Ah lång komentar, men du är så jävla cool! Och bara ah, relaterade så mycket till din text!


  2. Hanna skriver: 11 januari 2020 kl 19:18

    Tack Brita. Tack. Fick diagnos i torsdags. Visste innan. Bara så sjukt trött nu. Och känner att jag kanske för första gången tillåter mig att vara trött. Liksom utan att bli arg på mig själv. Trött som i död typ. Fast jag typ har haft igång 6 olika projekt idag. Maxar, sen kraschar. Vet inte varför jag skriver här. Men. Ja. Kom att tänka på din text. Och relaterar så hårt. Har du några tips, typ böcker, personer, poddar, webbsidor. You name it. Jobbar som ssk, med andra människor som har Adhd (ironi). Håller på hela dagarna med råd och stöd och motivation osv. Men aaaaa…vill ha något som bara är mitt. Som är för mig. Inte för mitt proffesionella jag. För mig. Personen jag. Den trötta. Haha!


Dela på:
Laddar