Jag har fram tills nu inte köpt några bebisgrejer alls. Vet inte om det är vanligt, men jag har inte riktigt vågat tro att det verkligen ska bli en bebis. Dels för att det är så svårt att greppa generellt, att det kan bli en person inne i kroppen, vilket jag som sagt tycker vi borde prata oftare om. Men också för att det känns så skört, så mycket som kan hända, så mycket som ska falla på plats för att allt ska gå bra. Och därför har jag inte velat jinxa med att köpa upp mig på en massa grejer, så många tänk om som fuckat med det. Men så gav min granne Lina mig en så fin present, dels två pyttesmå bodys och en pytteliten bralla men framförallt: att hon sa åt mig på skarpen att nu måste jag unna mig att bara njuta och tänka att det ska gå bra och gärna som en följd av det skaffa nån liten symbolisk grej. Och det här var visserligen typ tre veckor sedan, om inte mer, men nu till slut har jag köpt en filt. Min bloggkollega Agnes Regina på Elle Interiör lät mig låna denna bild från hennes instagram med filten som jag då helt fräckt bara köpte likadan. Dude, vad sa man göra annars med en såhär fin filt? Birdie nam nam heter den och kommer från House of Rym. Känns fan bra. En annan grej som har med rädslor att göra, var att en läsare frågade om min medverkan i podcasten Vattnet går. Jag lyssnar på vartenda avsnitt och fick härom veckan äran att intervjua programledaren (programledaren blev programledd alltså) Nina Campioni om hennes förlossning. Hon hade en ganska traumatisk sådan och berättade rätt bjussigt om exakt allt, som folk gör i den podden. Det läsaren undrade här på bloggen - och jag ber om ursäkt att jag varken har namn eller exakt citat, men kommentarerna vägrar ladda nu, blir tokig - var om det inte var jobbigt för mig som snart ska föda själv att höra någon beskriva sån sjuk smärta. Alla förlossningar behöver ju inte va så, menade hon som kommenterade. Och mitt svar är såhär: Man funkar ju extremt olika när man tar sig an olika uppgifter, rent generellt. När det gäller jobbiga grejer blir det extra tydligt - vissa vill sticka huvet i sanden, andra bara tänka positivt, medan jag mer hör till team Vill ha alla fakta. Så även i detta fall. Och en anledning varför jag tycker så mycket om Ninas podd är nog just för att man får höra så mycket olika historier, vilket både hjälper en att förstå typ vad tusan som händer/kan hända, men framför allt att ingen förlossning är den andra lik och att det t o m kan skilja för samma person mellan två olika födslar. Så för mig hjälper det att höra Nina säga att det kändes som det gjorde (men jag låter er välja om ni vill veta, så lyssna på podden), jag tror att det är lättare för mig att låta bli att gripas av panik om jag är förberedd på det sjukaste ont jag någonsin kunnat föreställa mig. Men så är jag också en person som snarare går igång på den typen av utmaningar, hellre än att avskräckas. Respekterar dock att vi alla funkar olika.
