Vänta, innan vi börjar snacka träning så vill jag att vi tittar tillsammans på den här sjukt lyckade bilden på mig som togs på Kampsportslabbet i samband med att jag var cover girl på septembernumret av Aftonbladets Wellness-bilaga. Jag ser så cool ut?! HUR kan dom missat att casta mig till nya Star Wars-filmerna?? Ja, i alla fall. Dom här bilderna togs när jag var två månader gravid och självklart inte hunnit få någon särskild bebismage än men mådde så förbannat illa att jag åt heeeeela tiden (ska inte tjata mer om detta nu men) och var inte i särskilt bra form, alltså sådär att jag kände att hälsan inte var den bästa. Då fantiserade jag i alla fall om att jag skulle träna så himla mycket bara illamåendet släppte. Ja men nu HAR det ju släppt och magen är här men nej, jag känner inte så stor dragning till att träna. Alltså jag rör ju på mig, med hjälp av ett såntdär Jawbone-armband har jag fattat att jag åtminstone rör mig 10 000 steg en vanlig vardag, med två hundar är det inte jättesvårt att komma upp i det. Men den där gymträningen känns så himla långt bort och inte lockande. Jag måste dessutom ha kläder som inte passar (inte hittat gravidtights för träning än) och det är rätt knäckande att gymma utan att göra några direkta framsteg för det gör man inte som gravid, fokus ska ju snarare vara på att inte ...förfalla. Men nu har jag börjat känna att det tar lite på hur jag mår. Alltså inte så att jag är deppig, hey gravidhormonerna är de bästa som hänt mitt humör. Det är mer en känsla av missnöje som dragit över mig. Och jag har sämre aptit och sover inte asbra. Och jag längtar efter att svettas. Och jag vet att jag bara borde lyssna på samma råd som Kalle ger till folk på tv hela tiden - vänta jag måste fråga vad han brukar säga. Jo. Det börjar inte med att det känns på ett speciellt sätt, det börjar med att man gör, säger han. Men huuuuuuuuuuuuuuuuuuu uuuuuuuuuuu uuuuuuur? Ja så känns det nu. Fast jag ser så himla kaxig ut på bilden. Hur känns det i era kroppar och psyken?
