Ni som följer den här bloggen vet att jag periodvis är skitdålig på att blogga, särskilt när det blir mycket på jobbet, som t ex inspelningarna av Grym Kemi (kommer i vår på SVT). Men en till anledning att jag bloggat så dåligt på sistone är att mitt huvve upptagits av en skitstor grej som jag inte vågat berätta om förrän nu, och det gör det liksom ännu svårare att blogga. Jag är nämligen gravid. Om allt går som det ska så kommer jag i början av 2016 att bli nåns mamma. !!! Det är så otroligt omvälvande och jättekul men har inte direkt varit smooth sailing hittills. Obs vi är superglada och jag trivs verkligen med tanken på att vara gravid men har mått så f-RUKT-ansvärt illa att jag knappt kunnat vara mig själv. Från mitten av juli tills för kanske tre veckor sedan, ni som kan matte räknar snabbt ut att det = en evighet. På film så börjar en graviditet alltid med att nån springer ut ur ett viktigt möte på jobbet och kastar sig på toan, sen är allt fine. Så trodde en ju typ att det skulle va? Påminnelse till mig själv: Hollywoodfilmer är EJ dokumentära. Illamåendet är inte så ...sporadiskt, direkt. Mer som en våt filt som ligger över allt en normalt tycker är kul. Jag har i princip bara kunnat/velat ligga hemma och titta på film. Innan graviditeten tänkte jag ”om jag blir gravid ska jag träna så mkt jag kan, och bara äta bra saker”. Sen blev jag gravid och bara ”jag är glad om jag orkar gå ut med hundarna” och det enda som hållit illamåendet i schack är att ständigt äta nåt, vadfansomhelst. Det har blivit en del chili cheese om en säger. Eventuellt kan jag ha brutit ihop hos barnmorskan som fick klappa mig på ryggen och lugna genom att typ läsa mina tankar. ”Ja, du hade säkert tänkt att du skulle ge din bebis bästa möjliga start genom att äta rätt och träna duktigt, men nu blev det inte så och du är inte sämre för det. Sen kanske du orkar, då får du ta det då”. Så fin. Jahapp, sen skulle jag mitt i allt detta börja filma ett nytt program. Eftersom vi gör en del farliga experiment (det heter inte GRYM kemi för inte) var jag tvungen att berätta för teamet typ dag ett och det var så sjukt skönt att alla visste, för då kunde jag varna för måill och så stack nån till mig en banan eller en kaka, och så kunde vi fortsätta filma. Eller ta en paus. Åh, så fina dom har varit, visat sån enorm hänsyn trots att det är så sjukt abstrakt, särskilt dom där första veckorna när det inte ens syns. Fast det är då hormonerna är som allra knäppast, och allt livsviktigt bildas i den där lilla kroppen. Visste ni det, att alla organ är bildade redan v 12? Sen ska allt liksom bara växa till sig. Lilla livet. Så sjukt. Men nu sedan några veckor mår jag som folk igen. Så. Nu jävlar. Om allt går som det ska, alltså. Jag måste alltid säga så för jag vågar knappt lita på att allt det där bara ska funka. Men hittills verkar det ok, och när vi var på ultraljud sprattla hen runt så vi knappt kunde få en bild. Längtar så vansinnigt mycket tills jag får träffa hen och lära känna vad det är för person. Och se vad jag blir för person när jag plötsligt blir någons mamma.
