Förra torsdagen begravde vi min mormor Sonja. Hon bodde i Storuman i södra Lappland hela sitt 98-åriga liv och har funnits hela mitt. När hon för ett par år sedan fick flytta in på äldreboendet Tranan för att hon såg för dåligt för att klara sig själv var hon först motsträvig, men hon kom personalen snabbt väldigt nära och kunde allas efternamn som ogifta och var dom vuxit upp. Hon var nog stundtals lite sträng mot dom, men dom verkade verkligen tycka om henne. På nationaldagen i år fick hon hjälp att ta på sig Västerbottensdräkten (som hon själv sytt och vävt tygerna till) och locka håret, jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder att det finns personal som gör sig den mödan. Några dagar senare somnade hon in. Det är inget konstigt med att en snart hundraårig kropp till slut blir för svag och släpper taget om det här livet, men det tog mycket hårdare än jag var beredd på. Det är otroligt svårt att förstå att jag aldrig mer får prata med henne, att jag nu inte har ett lika starkt band till den här platsen som varit min. Alla mina jular tills för bara några år sedan har jag firat i Storuman, jag vet precis hur det doftar i trappuppgången i huset som hon och morfar byggde och hade café i, hur det kändes att dyka in i hennes famn när man kutat upp för trapporna. Nu finns där inte något hem som är hennes, när vi åker till fjälls nu kommer vi inte göra oss omvägen förbi mormor längre. Det är som att jag förlorat en bit av min karta. Men hemma har jag örngott och handdukar hon broderat mina initialer på, jag har mattor hon vävt och koftor hon stickat, så hon är som med ändå. På begravningen hade Essa (som är döpt efter mormors lillasyster, är så glad att dom hann träffas) en klänning mormor sydde till mig när jag var liten. Vi sjöng En vänlig grönskas rika dräkt och så bar vi (jag och mina syskon och kusin med hjälp av Kalle och ACs kille Tobias) hennes kista och sänkte ner den i graven bredvid morfar och senare under sommaren kommer en stenhuggare och sätter dit ett årtal under mormors namn, där en blank rektangel varit redo för det här sedan 1994. Jag är inte så religös av mig men om det finns nån högre makt så hoppas jag att hen sett till att dom får hålla om varandra nu. Vila i frid mormor. Jag saknar dig otroligt mycket.
