Vissa saker delar in livet in i vad som var innan och vad som blev efter. Så känner jag nu med dom senaste dagarna, dom vi tillbringat på Lesbos. Jag vet dock inte var jag ska börja. I huvet är en tromb av känslor och intryck, svårt att göra alla rättvisa. Först kanske förklara läget. Vi hör inte så mycket om båtarna som åker över Medelhavet längre. Det är för att dom inte är lika många som förr, helt enkelt. Härom dagen kom det en med 56 pers på. Anledningen till det är dock inte så positiv som man kanske vill inbilla sig. Det är inte för att folk inte behöver fly längre, utan för att resan för dom allra flesta tar stopp i Lesbos flyktingläger. Först riskerar dom livet i värdelösa båtar under vidriga förhållanden, sen när dom äntligen kommer fram till Grekland visas dom rakt in i flyktinglägret och där blir dom kvar. I ett par år i vissa fall. Mehdi som vi träffade berättade att han firade sin andra födelsedag där. Jag ba är det din födelsedag GRATTIS! Mitt i grattiskramen hörde jag vad han sagt, eller det sjönk in, att han varit där i mer än ett år. Jag vill berätta så alla dom vi träffat ska bli lika verkliga för er. Men allt är så osammanhängande nu, mest bilder och känslor. Först är det bara som att vara i Grekland. Färgglada båtar i en bananformad liten hamn. En taverna som går på sparlåga efter att säsongen är över, där magra katter hoppas man ska spilla nåt. Sen ser man pappan och den kanske sexårige sonen på stranden. Som fiskade och bara hängde och sedan cyklade tillbaka till flyktinglägret i mörkret. Sonen lekte med en bygghjälm, en sån gul, i vattnet. Eva berättade att dom kommer dit varje dag och har en fru, en mamma, i Sverige. Hon hade åkt före men dom fick inte komma efter. Den mamman har inte sett sin son på ett par år. Jag tänker på hur det är att ha ett barn som man inte fått träffa på ett par år. Jag måste sluta tänka på hur det är att ha ett barn man inte fått träffa på ett par år. Jag tänker på Mina i flyktinglägret som blev antastad av två män när hon skulle gå på toa på natten. Och blev slagen när hon skrek. Jag minns knappt vårt samtal egentligen, jag minns bara att jag höll över hennes rygg och hennes glansiga top och grät så jag hulkade. Hennes man Anmar med varma ögon och gul piketröja som berättade om hur det är att tvingas förklara för sin treåriga dotter varför dom inte bara kan åka därifrån. Hur det känns att aldrig kunna svara ja när hon ber om choklad. Ja vi köpte choklad. Såklart vi gjorde. Det gjorde ni också förresten. Och en ryggsäck så hon har något att bära sina saker i. Och så snodde jag Essas enda docka, som hon faktiskt varit skitglad över men jag bara kände att Joddy var tvungen att ha den, det ser ni ju själva. (Hennes pappa har gett mig tillåtelse att dela bilden med er). Jag tänker på alla kvinnor i Moria, öns största flyktingläger med över fyra tusen flyktingar. Där dom på sin höjd får duscha kallt var tredje dag. Kan ni tänka er hur det är att ha mens där? Vara nyförlöst? Hur tvättar man en bebis i kallvatten? Det gör man kanske inte. Jag tänker på en av familjerna som kom med båten för bara några dagar sedan. Alla som var på den båten ville visa bilder och filmer på deras mobiler där man ser hur den turkiska kustbevakningen försökte sänka deras båt. (Jag såg inte hela filmen, klarade inte av alla som skrek för livet). Jag tänker på den familjen, kvinnan med tvillingar i magen och en son på kanske elva månader som har ärr på halsen från en bomb, en son på tre. Hon svimmade när hon klev in på dagcentret vi träffade henne på, för att hon inte ätit. Kanske har hon järnbrist, hur ska man veta, hon går inte på MVc direkt. Hon ska föda tvillingarna i flyktinglägret, mitt i vintern. För pengarna ni gav till Eva beställde vi en tvillingvagn till henne, och Eva ska försöka fixa åkpåsar men kanske är det lättare att hitta här, jag ska kolla upp det. Jag tänker på äkta hjältarna Neda och Rafat som driver Humans for Humanity där folk kan få ett break från lägren och komma och grilla lite, kanske spela fotboll. Det är ett glatt ställe, ett där det spelas musik och allt känns så himla vanligt, barn som kutar runt och bråkar om en cykel. Där det finns en "shop" där donerade varor står uppställda i hyllor, kläder upphängda på galgar så dom som "handlar" där får känna det mindre som allmosor och mer som att dom är och shoppar. Första gången vi träffade dom hade inte Rafat sovit på två nätter, för han sliter för att få ihop donationer och hyra, dom vet inte om dom kommer kunna ha öppet nästa dag. Ändå tar dom sig tid och pratar med alla, lyssnar på vad dom varit med om, översätter deras dokument och skriver för hand (!!!) allting för dom har ingen dator. Neda har planer på en kvinnodag en gång i veckan, kvinnor borde alltid få ha ett eget rum men med stämningen i lägret blir det så SJUKT viktigt, att det finns ett andningshål där dom kan släppa ut håret och känna sig trygga. Duscha varmt! Kanske lägga en ansiktsmask, jag vet det låter kanske ytligt men Neda var så noga med att säga att dom behöver normalcy, en känsla av att bara få vara som man brukar. Jag gav Mina och hennes systrar en såndär guldmask ni vet, det var allt jag hade med mig. För lite. Jag tänker på tjejen som kom med sin pappa för att plocka upp en vagn åt sitt lilla syskon. Som jag smög åt en liten katt vi köpt, en sån i lite knasiga färger med vansinnigt stora ögon om ni vet? Hennes min när hon fick den. Hon liksom tjöt till och bet den i örat, precis som Essa gör när hon får sitt gose-får. Men Essa har typ aldrig blivit så glad för nåt hon fått. Jag hoppas litegrann att hon aldrig behöver bli det heller, om ni fattar. Jag tänker på alla pengar som Eva fick in. Som ni sa bara var litegrann, men som tillsammans blev nästan för mycket. Små droppar som inte bara blev en å, det blev ett himla vattenfall. För dom pengarna kommer Eva kunna hjälpa alla dom vi träffat, och fler. För dom kommer Neda och Rafat kunna fortsätta hålla öppet, shopen kommer inte få slut på välling, blöjor, etc. Kanske kommer tvillingmamman slippa oroa sig för att hennes nyfödda små ska frysa i vinter. Tack för att ni gjorde det möjligt.
