Mitt första minne av att ljuga, eller snarare stretcha sanningen lite, var när jag som åttaåring hos optikern fejkade att jag såg lite sämre än jag gjorde för jag ville så himla gärna ha glasögon. Jag minns det som att jag ljög i alla fall, känslan av att inte vara helt ärlig (och efterföljande skam) är påtaglig vid minnet, men det kan inte ha varit med mycket för mina regnbågsfärgade (så queer) Oilily-bågar med slipat glas gjorde liksom sitt jobb och efter ett par år, ungefär samtidigt som det slutade vara coolt att ha glasögon och jag sedan länge tröttnat på dom, var det dags att byta till starkare glas. Kul. Jag tror att det var nånstans då jag grät ögonen ur mig till den här hjärtslitande scenen i den underbara filmen Min tjej, och lät det sjunka in en gång för alla att glasögon var rätt jobbigt. Recap: Thomas J (Macaulay Culkin) har dött pga allergisk mot bistick när han skulle hämta en ring som hans enda kompis i hela världen, Vada (Anna Chlumsky), tappat. Scenen öppnar på hans begravning när Vada till slut vågar ta in vad som hänt. https://www.youtube.com/watch?v=p4li1iuctzQ Ska bara hulk-gråta klart lite. Ursäkta att jag drog ner stämningen lite, men hey det är det första jag tänker på när jag tänker på att ha glasögon. För er som ser skitbra: det är asjobbigt. När man är ute och det är kallt och kommer in i värmen så har man imma i typ en evighet, man har imma när man öppnar diskmaskinsluckan och man har banne mig imma när man gråter i bland. När man hånglar så kan man råka skada den andre med sina glasögon och glöm att bada i havet med dom direkt, minns med skräck året mitt på nittitalet ("mittitalet"?) när min morsas Alain Mikli sveptes iväg med en våg vid Capris kust. Men så fick jag det här mailet av Emma: Har en fundering om det här med glasögon. Tycker nämligen att det är sjukt snyggt och man skaffar sig en identitet på något vis osv. Nu råkar det ju vara så att min syn är prima (glad över det såklart). Men är det okej ändå att skaffa glasögon utan styrka? Tycker dina från vasuma är supersnygga, vad heter modellen? Och det är ju på sätt och vis provocerande. Vi som har glasögon har en grej going for us och det är att vi i alla fall har en extra accessoar att pilla med. Vi kan alternera mellan seriösa curator på museum-looken, sexiga sekreterarlooken (vänta, måste bara svara på ett sms från 1957 som vill ha tillbaka sitt syndiga kvinnoideal) och adorkable Zooey Deschanel-looken. Förutsatt att vi har råd med tre par glasögon alltså, för dom är fucking dyra för oss som måste ha slipade glas, nä nu blev jag upprörd när jag tänkte på det också, mvh -3.75 på båda ögonen samt såklart ett brytningsfel. Men. I tider när man kan operera bort synfelet, vilket praktiskt taget gjort oss glasögonbärare till en utrotningshotad art, så måste vi ju välkomna alla frivilliga brillesnokar med öppen famn. Sträcka ut armarna och säga hej, det är ok att ni har bågar som ibland inte ens har glas i sig. Jag tycker det på allvar. Ni slipper ju imman, era smarta galningar. Och Emma, jag unnar dig ett par glasögon utan styrka för det är faktiskt väldigt snyggt. Du har min fulla blessing. Och min modell från Vasuma heter Gopher och så här mallig är jag över dom:
