Det börjar banne mig dra ihop sig och jag blev ordinerad exakt det här av barnmorskan nu: "vila och mat, det vill säga: ladda". Så mysig ordination, hade hon lagt till "se om alla avsnitt av Broad City igen" hade jag trott att hon läste tankar. Det har börjat hända lite saker i kroppen (i form av förvärkar, men tyvärr kan en gå med såna i veckor :/) och det här overkliga som ska hända känns kanske lite lite mer verkligt mest in terms of att jag rent praktiskt nu MÅSTE planera inför detta fantasiscenario typ var ska hundarna vara, har vi ens ett skötbord etc (även om tanken på att jag ska bli nåns mamma inom mindre än en månad känns heeeeelt galet, liksom VA vad skrev jag ens nyss, "mindre än en månad" hjälp???). Den där flunsan har i alla fall släppt sitt hårdaste grepp om mig, känner mig lite löjlig för att jag ens oroade mig. Återigen tack för era sjukt fina och roliga förslag och kommentarer, varje är typ som ett blogginlägg i sig nästan? Det som förvånade mig mest är nog att ni vill läsa mer om hundarna. Inte för att jag inte är tokig i dom, men jag tänkte att det nog mest är typ jag och Kalle som är det, och dom närmsta runtomkring oss. Men såhär i uppladdningens tider kör jag och Sebbe denna stil rätt mycket i alla fall- jag ligger på sidan i soffan (jag ser sjukt nog inte så gravid ut på denna bild, vilket jag är och man kan inte ligga på rygg när man är det, visste jag inte som ogravid) och han kilar in sig själv mellan mig och soffryggen. Först ligger han en stund med nosen inborrad också, men antar att han pga syrebrist måste lägga sig såhär sen. Sebbe är ju en rescue från Hundar utan hem som först bara skulle vara här tillfälligt i väntan på en fast familj, men han blev som kvar. Han var så ynklig när han kom från Irland och kröp så försiktigt på skakiga ben upp i min famn och vägrade lämna den på typ två dygn. Sånt fuckar ju med ens rationella tänk, om man säger. Och lite samma är han fortfarande såhär ett halvår efter: världens gosigaste, vill ha så mycket närhet att det aldrig kan bli nog, men han har tyvärr även fortsatt vara sådär rädd och ängslig för vissa saker. Vi har väldigt stressiga promenader ibland eftersom han inte klarar att möta andra hundar så bra, och stora män måste han vänja sig vid innan han vågar närma sig. Tyvärr fick Sebbes miljöträning lida rätt mycket av att jag var så illamående i början av graviditeten, från typ en månad efter att han kom till oss, och hade jag vetat då att jag varit gravid hade jag kanske fattat ett annat beslut ang honom. Men nu är det som det är och vi krigar på med hund- och mansmöten och då och då kommer vissa framsteg och då är allt så himla värt. Jag menar, them eyez??
