Vi firade Björns ettårsdag med febertoppar som touchade på 40 grader celsius och ett inställt kalas. Det är första gången i hans liv jag ens tar tempen på allvar och inatt låg han och yrade med hela katalogen av dom ord och ljud han kan - titta DÄR och oklart motorljud. Självklart tänkte jag på den där dagen för ett år sedan, blir så otroligt blödig av barnens födelsedagar herregud, och jag kom på nu att jag inte riktigt berättat. Berättelsen har absolut utlovats och finns i det inspelade men hittills opublicerade poddavsnittet som väntar på komplettering som försvårades av corona plus det faktum att nya mer akuta saker verkar hända hela tiden. Så här kommer det jag orkar skriva, och då menar jag orkar som i innan jag somnar, inte att det är trauma eller så. Väl? Jag hade, ni som lyssnar på podden vet, en lite jobbigare graviditet än min första. Förmodligen förvärrad för att inte säga helt orsakad av en rejäl järnbrist som upptäcktes rätt sent pga min egen dåliga förmåga att organisera mig och gå och ta prover. Den tar jag på mig. Så större delen av graviditeten var jag jättetrött, kunde absolut inte träna ens första trimestern (vilket jag kunde fram till åttonde månaden med Essa, vi minns väl klassiker som Barbamamma på hjul-bilden??) men den enda gång jag nu tvingade mig själv att träna för att FÅ energi tog det mig två dygn att återhämta och kändes inte ens bra nånstans. Det borde varit en ledtråd, men ni vet man är gravid och ba jaha det kanske ska kännas såhär. Och så var det nån sjukgymnast som ville ha det till att jag hade foglossning men jag tror jag bara var överansträngd för det gick över så fort jag vilade. Sen när järnbristen väl upptäcktes tack vare ihärdig barnmorska så var det såklart svårt att komma ikapp och sen blev jag ju stångad av en bagge i magen dessutom. Nånstans här pratade jag med en läkare som sjukskrivning men hon fattade att jag inte riktigt kunde bara sluta jobba. Jag har absolut haft bättre perioder i mitt liv både fysiskt och psykiskt och jag förstår om nån som läser det här blir provocerad av hur dålig jag är på att ta hand om mig själv. Men samtidigt hade vi ju gården att greja med och filma och bla bla bla! Hur som helst. Äh vad långt det blev ändå, jag önskar jag börjat på ett inlägg om min nuvarande hudvårdsrutin istället. I vecka 37, efter lite om och men och småvärkar, går plötsligt mitt vatten en förmiddag när jag satt på huk och planterade om blommor. Men inga värkar. Pga nämnda om och men blir jag mer irriterad än pepp så jag ringer in och säger att mitt vatten gått och kan jag få slippa åka in för jag vet att det är vattenavgång helt säkert (det knäppte först till och fortsatte sen i ett jämnt litet ..stril). Dom ville ändå kolla. Jaha. Vi åkte in. Kalle gick och köpte mat medan jag blev undersökt, exakt så lite drama var det. En uska sa att det vanligaste med vattenavgång är att man får igång ett värkarbete inom 24 timmar. Ha, sa jag. Jag kommer va en sån som inte. Little did I know. Att exakt 23 timmar efter knäppen, när jag låg och förmiddagsvilade tillsammans med Essa på det blommiga överkastet som jag nyss fyndat på rea på Åhléns, kommer första värken. Och sen en till. Så vi hoppar in i bilen, får veta att det absolut inte finns plats och det här har jag sagt tusen gånger men jag ba helt lugnt jag föder på parkeringen jag känner mig så trygg i min fina bil, men så fick vi ändå ett rum i sista sekunden när dom fattade hur bråttom. Och så föddes Björn efter en massa lustgas och inte alls samma lugn och möte med värkarna utan mer Kaosvärkar i full fart och väldigt lite vila emellan och svårt att hitta rytmen hmmm KAN det ha att göra med tidigare hot om att inte ens få plats vem vet?? Men han kom ju ut till slut och plötsligt hade vi ett till barn och det var någon annan som vi inte alls kände men ändå känt för alltid. Men det är mitt tröttaste år, utan tvekan. Det är ingen slump att jag fokuserade på min lathet i omslagsintervjun i Mama. Men jag vet att vi är fler trötta därute. Som alla gör så gott vi kan. Därför tänkte jag dela med mig av en handfull böcker som jag tycker ändå gör livet med små barn lite lite enklare. Några händer att hålla i när det känns övermäktigt. Är ni redo med anteckningsblocket nu? Barnpsykologen Malin Bergström och hennes bok Lyhört föräldraskap. Om jag skulle säga det viktigaste jag lärt mig av den boken så är det Följ barnet. För det är tusen gånger enklare (och roligare) att lyssna in och anpassa än att försöka trycka in barnet i ärvda (av familjen eller samhället eller alla välmenande tips man får) uppfattningar om hur saker Ska Vara. Malin Bergström brukar även regelbundet svara på frågor lite här och där, i DN i poddar i Tv-soffor - lyssna och läs allt från hennes hjärna. Sen vill jag inför tvåårstrotsen tipsa er att läsa på om lågaffektivt bemötande som Bo Hejlskov Elven förklarar bra bland annat i boken Barn som bråkar. Av den lärde jag mig att det finns massor man kan göra för att förvärra för ett barn som är i affekt, och lika mycket kan man göra för att lugna situationen istället. T ex vända sig med ryggen mot för att sätta mindre press på en ilsken unge men ändå inte lämna dom ensamma. Man kan bekräfta barnets känsla (”jag ser att du är arg”, istället för ”nu får du sluta larva dig” det kan hjälpa dom att känna frihet att känna all the feels) utan att döma den. Men framförallt, det viktigaste, att göra det lätt för både barnet och en själv att lyckas (utsätt er inte för mataffär vid den tröttaste och hungrigaste stunden på dagen t ex) så slipper man massor av konflikter automagiskt. Det var det viktigaste. Sen har Sara Ask en del vettigt att säga om mat och barn så läs henne också.
