Började i lördags kväll, medan K la Essa, läsa Ariel Levys The rules do not apply och den gick inte att sluta läsa så jag fortsatte way past läggdags. Låg och smygläste i sängen med ficklampan på mobilen och läste så långt jag kunde utan att helt läsa ut den om ni fattar, brukar ni göra så ibland? Sen på morgonen tog jag sats och klämde i mig det sista. Och ja vad fan ska man säga om den boken. Förbannat bra. Storyn är, utan att spoila för det är baksidestext detta, att hon på kort tid förlorar både sin partner och sitt barn. Irl alltså, det är hennes eget liv det handlar om. Jag försöker komma på vad exakt det är som gör att man bara liksom med andan i halsen ramlar fram över sidorna. Kanske att Levy är en så extremt säker skribent (konstigt att hon är det va, som f d staff writer på the New Yorker) att man känner att varje ord är där av en anledning. Att inget är där för effekt, eller för trams. Bara hennes beskrivning av hur det var räcker för att man ska känna med henne, skratta med henne, bli lika lurad som hon. Jag blev så drabbad att jag som sagt först var tvungen att ladda inför upploppet, och sen var jag tvungen att googla henne massor. Som tur är hittade jag den här intervjun som Lena Dunham gör med henne, som inte på nåt sätt är ett svagt samtal. Det var nästan som en förlängning av boken, som ett såntdär extraspår med regissörens kommentarer som fanns förut på specialutgåvor av filmer på dvd. LD tar upp massor av viktiga saker, men framförallt en grej som känns övergripande för detta samtal: vikten av att berätta en kvinnas historia. För vi får ju lära oss att Kvinnosaker är ingen som vill lyssna på. "Unless you've been trapped in Namibia by terrorists for 72 weeks and fought your way out with a stolen uzi, people are like I don't need to hear it from you, lady. /.../ And I wonder how you as a serious fucking writer respond to that energy that we all feel coming at us when we try to tell the story of how incredibly gruesome it can be to be a woman under the most mundane circumstances?". Preach. Och Levy säger det inte då, men innan om jag minns rätt, en annan grej som är så sjukt viktig: "I thought is was important as a feminist to write about this very biblical feeling, deep primal stuff around losing child. And not just about losing a child - at some point in her life every woman will have some kind of primal drama around menstruation, fertility, pregnancy, childbirth, menopause. That is a very big part of the life of half the population./.../ We're supposed to be shiny and not have blood everywhere. But its our LIFE. If you're a woman you've had blood everywhere. " Och några timmar efter jag först läst ut denna bok, och sedan sett detta klipp hände the Golden Globes. Time is up och svarta klänningar på röda mattan. Och Oprahs. TAL. Där hon bland annat tog upp just det, att berätta en kvinnas historia. Och ta den för sann. Och ja jag vet att det på sätt och vis handlar om andra saker, men ändå inte. För det är när vi tror att våra historier inte är viktiga, när vi tror att VI inte är viktiga, som vi inte får plats. Det är en sån kultur som får oss att nöja oss med en lägre lön, lida igenom ett missfall i det tysta i tron att vi har misslyckats som kvinnor, tiga ihjäl ett övergrepp. Allt det hänger ihop. Och det gör mig förbannad att jag gör såhär själv, mot mig själv. Att jag i huvet hinner censurera munnen innan den hinner berätta, eller smyger (tillochmed inför min man ibland!) om sånt som sorteras under Kvinnosak, alltså inte intressant. Så jag tänkte sluta med det nu. Rakt av bara. Puh, vad skönt det känns.
