Ni trodde väl inte att jag glömt att det var tisdag i går och jag alltså skulle bjuda er på en mäktig feministisk förebild? Ok, jag hade eventuellt det litegrann. Men den här gången är en no-brainer och en kvinna ni garanterat redan vet en massa om. Jag vill bara att även ni som inte prenumererar på Lena Dunham och Jenni Konners Lenny letter, ett slags mailmagasin med feministisk inriktning, ska få ta del av det här. Det handlar om boss lady Jennifer Lawrence. Hon har för Lenny skrivit en text om lönegapet (det existerar även i Hollywood alltså) och av rättighetsskäl vågar jag tyvärr inte publicera hela texten så signa upp er för att få göra det. Det är värt det, hon skriver personligt och ärligt och man fattar typ inte att även hon måste deala med den här typen av grejer. Vill ändå bjuda er på ett utdrag, en viktig passage som kan vara bra för er att ha med er i huvet nästa gång ni löneförhandlar - inte bara fasta löner alltså, utan särskilt för er som frilansar och vill ha rättmätigt betalt för ett jobb t ex text, standupnummer, föreläsning etc. Kram från mig och J Law. "But if I’m honest with myself, I would be lying if I didn’t say there was an element of wanting to be liked that influenced my decision to close the deal without a real fight. I didn’t want to seem “difficult” or “spoiled.” At the time, that seemed like a fine idea, until I saw the payroll on the Internet and realized every man I was working with definitely didn’t worry about being “difficult” or “spoiled.” /.../ I’m over trying to find the “adorable” way to state my opinion and still be likable! Fuck that. I don’t think I’ve ever worked for a man in charge who spent time contemplating what angle he should use to have his voice heard. It’s just heard. " Update: Kom även att tänka på en kompis som berättade att hon läste folks CVs för en tjänst dom skulle tillsätta på hennes jobb. Männen som sökte jobbet beskrev sig själva helt ogenerat extremt positivt. "Jag har själv ansvarat för att...", "Jag är X och X och X". Hur tror ni kvinnorna skrev? Dom var tvungna att safe:a med "Mina kollegor skulle kanske beskriva mig som..." innan deras adjektiv vågade träda fram. Alltså dom litar inte ens på sin egen känsla för hur dom är, utan måste ta till kollegor för att styrka detta, och tillochmed då vågar dom inte säga att kollegerna SKULLE beskriva dom så, utan bara KANSKE. Det är en grej som jag ska ta med mig framöver, att våga påstå att jag är bra på saker.
