Mapei har varit så stor för mig ända sedan jag var på svartklubb (vad) nånstans och hon helt plötsligt klev upp på dj-båset och freestyleade över låtarna. Det var abs mitt i natten och under the influence och mitt minne om saker runtomkring är inte dom bästa men jag minns att det var snudd på religiös stämning, att hela klubben blev en euforisk församling som dyrkade allt i pastor Mapeis predikan. Det här var långt innan Don't wait, och jag visste vem hon var för att mina kompisar hade gått i nån parallellklass till henne typ. Det var också som ni fattar långt innan man var fånge i sitt eget hem (just nu-anledning för vissa: Corona, långvarig anledning för andra: småbarn) men om det är nåt som närmar sig den känslan men som man ändå kan avnjuta i bekvämlighet i sitt eget hem så är det Sensory Overload. Så heter albumet som släpptes 2019 men det jag vill prata om nu är det visuella album med samma namn som lades upp på SVT play i helgen, och som sänds i SVT2 på lördag kväll kl 22. Det är 29 raktigenom starka minuter som jag själv avnjöt med munnen öppen och fakking dansfingret i luften. Det finns inte ett enda svagt spår. Mapei har en sån bredd i sitt artisteri - hur många kan hantera så många olika stilar i sin sång? Och rap på det? Ni måste verkligen lyssna. Men också titta, för regin (Mapei själv, Liza Morberg och Niko Noir) fotot (Simona Molina Bravo) stylingen castingen - allt är perfektion. Skärmdumparna gick VARMA. Se bara. Jag är ingen musikperson och jag får lite cringe dels av att använda ordet cringe men även när jag ska beskriva musik. Jag vet bara att jag är här för den här sortens musikaliska upplevelse. Det ligger nära att föreslå att vi ska ge fler artister stöd för att skapa sånt här, men direkt inser jag att få skulle göra det på samma sinnessjukt höga nivå som Mapei.
