På grund av tio års kaffespill på vitt Ikea-laminat kände jag mig plötsligt tvungen - TVUNGEN - att sminka den grisen som är våra köksluckor på torpet i helgen, jag stod inte ut en sekund till. Kanske särskilt eftersom det sedan vi slipade golven blev extra tydligt exakt hur skitiga dom där luckorna var. Även om vi kanske strax ska försöka (läs: hitta pengar till att) göra om hela skiten från grunden kändes det urviktigt att måla. Och efter första strykningen var jag i en fas bestående av hälften ren panik och hälften ett försök att börja älska nyansen ~stuvad spenat~. Ok den är inte så gul irl som i denna bild, men spenatkänslan var ett faktum tyvärr. Jag hade fått för mig att det skulle se lite uppstyrt och Carl Larsson på samma gång. Och det kändes nytt med grönt, vill inte ha gråblått igen liksom. Men det är lite svårt att fixa i ordning på torpet för man vill inte ha det för fint (nu skrockar ni va ”det löste hon perfekt med denna färg, absolut”), att saker ska vara för designiga om ni fattar. Så då får man tänka bort allt sånt som ens ögon blir så glad av, och öva på att bara försöka förhålla sig till husets själ, fast kanske liiite finare ändå. Och med gammalt torp från 1910 är det ju inte ens realistiskt att ena ha ett kök, dom hade typ en öppen spis och det var det. Elektricitet fanns heller inte så lampor är svårt. Men obs jag avfärdar inte den här nyansen. I ren panik googlade jag lugnande bilder och hittade den här, vilket absolut kändes mer nära efter lager två och tre. Det blir man ju peppad av??
