Obs ej vin i glaset. Tyvärr. Fick en fråga (eller rättare sagt flera bra, men återkommer till dom andra) av Evelina: Nu är ju detta en sån där blogg som kanske ska handla om mest om mode men du är min hjälte gällande allt här i livet så grejer jag gärna läser dina ord om: - hur gick tankarna kring att skaffa barn? Var det stensäkert det här ska vi eller mer vel? Behöver ju inte in och pilla i det privata allt för mycket men jag och killen funderar på barn och hur vet en? Vet en? BRA FRÅGA, och svår att svara kort på även om du säger att du inte ska in och pilla i det privata så blir det för mig personligen svårt att svara vettigt utan det. Jag har ju inte varit så jättebjussig på tänk kring graviditeten, men blev inspirerad av Elsa som här berättar så fint om dom där första veckorna när huvet bara snurrar och man kan knappt dela det med nån, och vågar intre tro att det verkligen ska bli nåt och sådär. Var på gång med ett liknande inlägg men i ärlighetens namn blev jag helt sidetracked av att jag i går fick ett mess av en kompis att Expressen skärmdumpat min Instagram-selfie från ett provrum under rean och skrev att "här visar SVT-profilen upp sin gravidmage". Och så refererar dom lite till bloggen och att jag ätit mycket chili cheese, det var iofs kul. Orkar inte länka, ni får googla om ni vill (det var ju inte direkt löpsedlar heller men). Min reaktion på det är lite garv först, sedan tänker att det väl är tur att det är sånt här och inte typ tsunami som rapporteras om nu, och sedan blir jag alldeles..handlingsförlamad. För jag vill ju å ena sidan berätta ALLT för er, men samtidigt så känns det så märkligt att det liksom inte är bara vi i rummet, om ni fattar. Missförstå ej: jag älskar uppmärksamhet, men typ för mitt jobb eller för att jag sagt nåt roligt eller kanske tillochmed för att jag haft några extra snygga kläder på mig. Det är lite svårare att vänja sig vid att det uppmärksammas när jag har en älskad liten bebi i en mage jag försökt proppa ner i ett par för små jeans på insta. Antar att det kommer med yrket som jag ändå valt, men det fick mig att fundera över hur mycket jag själv feedar in i det där. Men. Jag kan ju inte blogga ett enda ord om jag ska tänka att det ska komma att dyka upp i nåt annat sammanhang som jag inte kan styra över. Det blir så sjukt ospontant och tillrättalagt. Så fuck it. Jag slänger upp min gravidaste gravidbild (ovan) och kör på som om ingen annan ser än ni. Så här kommer i alla fall ett någorlunda privat svar till Evelina. Till slut, hehe. För mig var det inte så att jag bara visste. Jag visste sen gammalt 1. att jag ville ha barn, har alltid älskat barn och 2. att jag ville ha dom* med Kalle (*ja, jag vill ha flera, av ren girighet). Men timingen var himla svår. När vi träffades så hade han ju en son som var fyra år, och då fick jag ju liksom barn nästan över en natt. Jag fick agera mamma-ish varannan vecka från första början av vårt förhållande, så dom där veckorna när vi inte hade barn fick vi göra allt sånt som hör till lite mer textbook example av nyförälskelse. Spontanfyllor mitt i veckan och sånt. Det kändes också viktigt att inte kasta in ett till barn i ekvationen och riskera att G kände sig utstött på nåt sätt. Jag har verkligen haft fokus på att han och jag ska få en bra relation och det är jag glad för, jag hoppas och tror att han också är det. Och sen är det ju det där med karriär och så. Först när vi träffades hade jag rätt nyligen blivit klar med min utbildning, börjat jobba in mig rätt bra på en reklambyrå och tyckte ärligt talat att det kändes rätt svårt att hinna hem och käka middag kl 18. Haha, det tar verkligen emot att skriva nu, men det fanns/finns en kultur inom reklambranschen och även när man är sådär junior att det är fint att jobba kvar sent och inte bry sig om mycket annat än den där himla kampanjen. Sen gick det några år och jag bytte bana, och då kändes det ju inte heller som att jag hade lyxen att kunna försvinna ett tag för att vara föräldraledig. Men sen... Alltså. Jag vet inte vad som hände, och det är risk att jag blir för präktig nu så ursäkta på förhand men jag började väl fundera på vad som är viktigt i livet. Det är lätt att missa det. Jag ska inte säga att det är något dåligt med att hela tiden jaga nästa jobb och nästa pinnhål på karriärsstegen - jag tror det är en viktig drivkraft och det är ju så förbannat kul och lyxigt att ha ett roligt jobb. Men det kan finnas andra saker parallellt med det. Det ena behöver inte utesluta det andra, man får det att funka bara. Kalle har en bra filosofi som jag gjort om till en liten enklare variant i mitt huvud: det är noll jobbigt att inte [x], men då har man ju å andra sidan inte [y]. Det är noll jobbigt att inte träna, men då har man ju å andra sidan inte en stark kropp. Det är noll jobbigt att inte ha hund, men då har man ju å andra sidan inte det här: Sen hade jag massor av funderingar på att alla runtomkring en skiljer sig - vad är det som säger att just vi håller ihop i all evighet? Vi vill ju det, men man vet inte. Men å andra sidan kan ju även all möjlig annan skit hända precis när som helst och vill man ha allt det här ogjort då? Jag vet ju som sagt att jag oavsett vad vill ha Kalle som pappa till mina barn. Så. När det var dags för mig att byta spiral så satte jag helt enkelt inte in någon ny, och så tänkte vi att vi inte försöker så noga utan det får bli som det blir. Och det blev det. Och det var en chock först. Jag skulle spela in ett nytt tv-program och det kändes helt olägligt och främmande allting. Men samtidigt, lyssna på den här meningen: "jag har inte riktigt plats i min kalender just nu att skapa ett litet liv i min kropp", blir helt galen av hur det låter. Det finns massor av folk som inte kan få barn på vanligt sätt, som ett fruktbart heterosexuellt par har man det så jävla förspänt. Och nu när jag känner barnet röra sig därinne så vill jag nästan åka tidresa tillbaka till mitt reklamar-jag som knappt kunde slita sig från nån himla keynote för att åka hem och käka middag med dom som betyder allra mest för mig, och slap me in the face. Det var såklart inte läge för mig då, det vet jag ju. Men nu när jag vet det jag vet i dag, hur det kan kännas med allt, så kan jag ångra lite litegrann att jag inte började tidigare. Jag är så fruktansvärt glad för detta lilla liv som växer, det är det absolut största som hänt mig och jag ser så otroligt mycket fram emot att få träffa hen och få vara hens mamma. Så, Evelina: om ni vet att ni vill nångång, kör bara kör. Alla säger alltid att timingen aldrig kommer kännas rätt, och så ÄR det. För när det väl händer så kommer ni att känna att det är precis rätt timing, även om ni är mitt i en flytt eller mellan jobb eller nån har precis börjat plugga till veterinär. Amy Poehler filmade Parks & Rec medan hon var gravid, man bara får det att funka. Det finns säkert alla möjliga anledningar att inte skaffa barn. Men då har ni ju å andra sidan inte ett barn.
