Ibland när jag känner mig lite blödig brukar jag surfa in på Hundar utan hem och titta på olika stackars hundar som jag känner att jag måste ta hand om. Ofta slutar det ju där, att jag kollar på bilderna, kollar på Kakan som ligger på golvet och rapar köttfärs, kommer på att just det, jag måste ge henne dagens dos av medicin mot öroninflammationen och hm undra hur det är att ha TVÅ hundar som har öroninflammation, förresten skulle vi knappt få plats i bilen när vi ska till landet för det skulle vara hund hela backluckan. Så stänger jag ner sidan och typ går och bråkar med Kalle om att han inte sköljer ur saker ordentligt innan han lägger dom i återvinningskärlen. Och det är liksom mitt största problem den dagen. Men i fredags så kunde jag inte stänga ner sidan. Till slut gjorde jag det ju, men den fortsatte att projiceras på insidan av mina ögonlock hela helgen. På Hundar utan hem stod det nämligen att 25 hundar behöver akut hjälp. Anledningen är att en gubbjävel (jag får kalla honom det, ni fattar strax varför) på Irland åkt fast för misshandel av sin fru och sina barn, och i samband med detta uppdagades det att han har 70 svårt vanvårdade hundar i sin ägo. Sjuttio. Hundar. Ett antal av dessa har troligtvis redan avlivats då man gjorde bedömningen att dom var för rädda för att placeras. Av dom hundar som inte är i riktigt lika risigt skick är det ett gäng som får komma till Sverige. En av dom är Anna, som enligt hemsidan fick börja sitt nya liv med att operera bort halsbandet som alltså växt fast eftersom ingen bytt det i takt med att hon växt. Hur nån kan skita så fullständigt i ett liv är helt jävla ofattbart. (ursäkta layouten med bilderna, det strulade och känns ärligt talat inte som det viktiga här) Det är inte hel irrelevant att det här är ett gäng border collies. Jag vet inte vad ni vet om border collies men det har hela mitt liv varit min drömhund, lite för att det är en sån ras som brukar utses till en av dom smartaste och huvudsakligen används som vallhund. Dom är väldigt bra på att jobba, behöver otroligt mycket stimulans och kontakt med människor. På nåt sätt känns det ännu grymmare att det är just såna som fått sitta och stirra i en hundgård hela livet, dom känns så medvetna? Ja, jag gjorde en intresseanmälan. Såklart. Jag kunde liksom inte bara låta Anna vara. Jag vill ta hit henne och ösa kärlek över henne och få henne att fatta att livet kommer bli bättre nu. Men i måndags så hördes jag lite på telefon med Hundar utan hem och vi kom nog gemensamt fram till att just vår familj kanske inte är en superbra matchning för Anna eller någon annan av dom 25 eftersom vi har lite för stökiga liv - oregelbundna arbetstider och flänger runt mycket, fram och tillbaka mellan landet och stan. Anna behöver lite mindre hets. Så vi får nog kolla bland dom andra hundarna om det är någon som passar oss bättre. Men du eller någon som läser detta kanske har lite mer fasta rutiner och vill ha en hund som helst vill vara hemma? En hund som säkert kommer bli väldigt tillgiven efter ett tag, men som behöver ha det lite lugnt och skönt och kanske inte ens behöva gå i skogen ens, för t o m skogen kan vara läskig om man bara bott i en hundgård hela livet. Ta kontakt med Hundar utan hem i så fall, och ta reda på lite mer om vad som krävs av dig för att adoptera. Eller tipsa en kompis! Obs ingen galen. För ja, om ens största problem i livet är lite mjölkslask i återvinningen så kan man kanske hålla på och oroa sig för att det blir lite extrajobb med två hundar som har öroninflammation. Men som en smart person jag känner brukar säga om fysisk aktivitet - om man jämför med att sitta i soffan så kommer det alltid vara suktigt att välja soffan, men då får aldrig se nåt annat än sitt vardagsum. Så jag ska inte jämföra med att bara ha den hund jag har, utan jag ska tänka allt bra som kommer av att adoptera en hund som har haft det förjävligt. För det kommer kanske inte vara lätt, men det känns som rätt grej att göra.
