På The Way We Play finns nu lite bilder från vårt hem samt en intervju med mig där jag preachar om allt möjligt från vad jag skulle sagt till mig själv som sextonåring (acnemedicinen heter Roaccutan, btw) till mitt bästa lifehack och hur det är att vara bonusmamma. Tack Linda och Karolina för att ni kom och för att jag fick va med på er fina site! Apropå det fick jag en fråga av läsaren N (om det är ditt riktiga namn) om vår inredningsstil: Hur tänker du och Kalle kring inredning? Gillar ni ba alltid samma saker eller blir det tjafs/kompromiss om vissa ting? (Skulle såklart va' kul att veta vad ni kompromissat om isåfall). Eh blir det tjafs? GUD ja. Eller såhär: när vi flyttade ihop var vi som inredningens motsvarighet till Capulets och Montague - jag minimalistisk typ hade med mig dessa kaffekoppar in i hemmet och tycker fortfarande dom är perfektion, och han ba "om det är blommigt och udda så gillar jag det". Kalle ville att saker skulle vara mysiga, jag att dom skulle vara strama och typ "städade". Pga intresse fick dock jag i vårt första gemensamma hem bestämma helt över renoveringen, och eftersom jag inte är en total mobbare så tog jag såklart hänsyn till hans önskemål om lite lantligt mysiga influenser typ köksluckorna (Duvbo från Ikea, tror utgångna nu). Naw, blir helt nostalgisk över det hemmet nu förresten, det blanka svarta golvet som jag målade för hand, ensam, kaklet och den randiga halltapeten som jag satte upp tillsammans med pappa, önskar jag sparat fler bilder. Men i alla fall: tycker det blir ganska fin stil när vi möts på mitten mellan våra stilar? Dock mår båda vi mycket mycket bättre av att inte ha så rörigt omkring oss, vilket även gäller i inredningen, så när vi flyttade till radhuset försökte jag hålla det relativt lugnt i färgval och material (kolla mig jag uttrycker mig som äkta sån som kan nåt om att prata om sin inredning?). Samtidigt vill jag inte ha HELT basic eftersom då mår jag dåligt av det, lite som min klädstil typ ok gråmelerad tröja men gärna en *excentrisk* väska till det. Så det är väl basen och så strösslar vi med lite jakttroféer och knasiga lampor och så blir det ju såna grejer som typ den där bäverfällen (inte utter!) som jag berättade för TWWP-gänget att jag snubblat över tusen gånger som värsta Grevinnan och betjänten-betjänten (varpå fotograf-Linda såklart insisterar på en posig bild tillsammans med den, "bara för privat bruk", tack Linda <3). Men den ligger inte längre på golvet för det finns tydligen en gräns för hur många gånger man tolererar att snubbla medan man ständigt bär på ett litet barn. Foto: Linda Alfvegren/ Agent Bauer
