Annons
Annons

En morsdag-gåva som räddar liv


 

Att flyga in över Mauretanien, liknar inget jag hittills sett. På sistone när jag befunnit mig på ett plan nånstans har jag i den där lilla skärmen på stolsryggen framför fastnat för kameran som filmar neråt, under planet. Senast över Rocky Mountains, jag var tvungen att fota skärmen med min mobilkamera, alla olika nyanser av vår som swischade förbi där nedanför i miniformat. Snö som smälter nerför berget, prunkande grönska. 

Annons

Vyn på väg in mot Nouakchott, Mauretaniens huvudstad, är så långt ifrån det som man kan föreställa sig. När jag slog på underhållningssystemet på Air France-planet trodde jag först att kameran var trasig. Ett ljust brus var allt jag såg. Sen insåg jag att det var sand. Beigerosa dammig fruktlös sand.

 

Det kanske skulle bli annorlunda när man kom in mot själva stan, den ligger ju ändå vid havet. Ja, i stället för ingenting i sand var där massor av hus. I sand. Ett färglöst landskap med spikraka vägar i avsaknad av natur att ta hänsyn till. Blåsten drar med sig sandkornen i en sträv bitchslap mot allt som rör sig utomhus. Senaste regnet var i oktober. I o k t o b e r. Det har inte kommit en droppe sen dess. Det växer ingenting. Många vet bokstavligt talat inte alltid vad några av våra vanligaste grönsaker är, det som importeras är en lyx för dom rika. 

Är det landets största problem, torkan och bristen på mat? Tusentals barn som ligger och balanserar precis på gränsen för att deras undernäring ska ge bestående men? Ja, bland annat. Men landet har även en pallplacering på den vedervärdiga topplistan av vilka länder som har högst mödradödlighet – bara två länder i världen är bättre på att bli av med sina mödrar. 

Jag vill berätta för er om HELA den här resan, men det är svårt. Dels för att det är svårt att veta var jag ska börja. Det är så mycket jag vill säga, alldeles för många ord som vill slita sig loss ur stämbanden att det blir helt tjockt i halsen. Jag vill berätta jättenoga om exakt alla vi träffat, så ni skiter i att ge er mamma en vanlig present i dag, utan i stället väljer en som verkligen gör skillnad, som ett katastrofpaket Hur ska jag formulera mig för att göra alla vi träffat rättvisa, för att ni ska förstå allvaret men ändå orka läsa vidare?

Allt snyggt foto: Melker Dahlstrand

Jag vill berätta för er om sjuttonåriga Fatimatou som giftes bort som tioåring. För hennes fattiga föräldrar var det en lättnad att få en mun mindre att mätta. Hur är det att giftas bort med en vuxen man när du bara är tio? Hon var rädd. Hon visste inte riktigt vad det innebar. När hon blev gravid som tretton/fjortonåring visste hon först inte vad som hände i kroppen. Nu är hon gravid med sitt tredje barn, och hon har fått för sig att något är galet. Hon vet dock inte vad, eftersom dokumentet hon fått med sig är på franska och hon pratar arabiska. Jag förstår också senare att hon inte riktigt är bekväm med att ens ställa frågor.

Jag som har privilegiet att inte vara rädd för auktoriteter säger till Unicefs läkare Sidi att han måste förklara ordentligt för henne hur det är med hennes barn. Det visar sig att allt är helt ok, att det utskrivna piller som hon trodde var medicin mot nån sjukdom hon inte förstod är vanliga gravidvitaminer, folsyra och järn som ingår i morsdagspaketet som om jag får drömma är det du firar din egen mamma med i dag. Så är det med mycket här. Att okunskap (t ex rädsla för att saker ska kosta) gör att man inte agerar även när problemet är enkelt åtgärdat. Unicef arbetar både med att hitta sätt att informera mammorna i ett land där infrastrukturen är en utmaning och få är läskunniga. Det plus att dom handgripligen rycker in och ser till att mammor på gränsen får livsviktig hjälp.

 Jag vill berätta för er om Mariam som lider av anemi. Troligen var det (plus förmodligen hennes brist på mat) orsaken till att hon miste ett barn strax efter förlossningen för ett år sedan, och kanske även missfallet strax därefter. Ett sätt att behandla det är järntabletter, samma som finns i morsdagspaketet och alltså redan är betalade för när dom når health centret. Men tjejerna vet inte, och vågar inte fråga. En läkare säger till oss att många komplikationer under graviditet också beror på att deras kroppar inte är mogna för att bära barn. Kan ni ta in det? Jag vet inte om dom vet det själva.

Jag vill berätta för er att i Evas rapportering om detta på insta var det några (män) som här kände att dom skulle unna sig att kliva in och tipsa om preventivmedel. Fokus. Vi vet att dom är barn som blir bortgifta och blir gravida. Dom har knappast samma makt över sin kropp som du och jag. Om deras män inte har moralkompassen med sig i att ligga med en alldeles för ung samt bestämma att hon ska sluta skolan bara för att gå hemma och vänta på sin man som om hon vore hans egendom, tänker dom nog heller inte så mycket på att det inte är toppen att skaffa barn med en så ung, än mindre hur många barn detta blir. Med det sagt så finns preventivmedel att få, gratis. Mariam säger att hon tog dom men att hon hade glömt några gånger. 

Jag måste berätta för er om det mest akuta: undernäringen. Folk har helt enkelt inte råd att äta sig mätta, ibland inte ens äta alls. Dom har ibland kanske en höna eller två, men äggen måste säljas i hopp om att kunna köpa nåt som mättar fler. Dagar när dom inte har nåt alls sitter dom bara och väntar på att nån granne kanske kommer förbi med nåt litet. Dom ammar sina barn men bröstmjölken är inte tillräcklig när mödrarna själva inte kan äta. Förstå att amma amma ditt barn hela tiden men du räcker inte till, mjölken är för dålig? Vi fick höra om en mamma som när hon inte hade någon mat att ge sina barn kokade vatten för att lura dom små att det var mat på gång på spisen tills dom somnade av utmattning. Nej man orkar inte. 

Jag vill att ni ska veta att vi på ett av sjukhusen i Nouakchott fick vi träffa en liten fyramånaders baby som vi först trodde var död. Sedan rörde han på sig. Hans händer var som små klor. Hyn alldeles grå. Ögonen för stora för ansiktet, kindbenen hotfullt vassa. Det var så han såg ut efter att ha fått vård i femton dagar. Hans mamma sa att hon var arton. Hon såg inte ut som arton. 

På britsen bredvid henne låg en annan bebis, ena halvan av ett tvillingpar. Vi får veta att det inte är mamman som ligger där med henne, utan en släkting. Mamman kunde inte stanna med bägge och tvingades satsa på den tvilling som helt säkert kommer överleva när hon drog tillbaka till sin hemby. Läkaren Sidi säger att det inte är sällan som mödrarna här tvingas fatta den typen av vidrigt svåra beslut. 

När vi var och besökte ett Unicef-stött health center som har program för kraftigt undernärda barn träffade vi Omar som direkt fick en remiss till sjukhuset för han var så tunn att jag var rädd att han skulle dö mitt framför ögonen på oss. När hans mamma lindade upp byltet han låg i var det som att man först inte fattade vad man såg. Ett smalt skärp i nåt konstigt skrynkligt material? Nej, hans ben. Ett och ett halvt år gammal och kropp som en nyfödd, rynkig hud på armar och ben för det finns inget fett som kan fylla ut. Knäskålarna är den tjockaste punkten på hans ben. Jag har bilder på honom men jag pallar inte visa er. Har ni sett spädbarn med rynkig hud? Jag hoppas ni aldrig behöver göra det. Jag hoppas att ni går in och köper en miljard nötcreme så fler barn kan få behandling innan dom hamnar i det läget.

Jag vill att ni tar in att grejen med undernäring är att det ofta skapar permanenta skador. Jag visste inte det förut. Jag tänkte nog att om bara maten gick att fixa skulle allt bli ok. Men stunting är en term jag tyvärr fick lära mig för dom fysiska och kognitiva störningar i utvecklingen som skapas till följd av för lite mat – inte bara för barnet utan även mamman under graviditeten. Jag har träffat för många såna barn dom senaste dagarna. Barn som det knappt går att få ögonkontakt med, som inte riktigt är där. Barn som absolut inte kommer kunna gå i skolan och bryta kedjan av fattigdom i deras familj. 

När vi lyfter från Mauretanien är det med ett äldre flyg som inte ens visar film. Efter en mellanlandning i Paris är planet fullt med fransmän när vi till sist flyger in över Arlanda. Två tjejer på raden framför mig sitter tryckta mot rutan och diskuterar på franska hur landskapet skiljer sig mot det dom är vana vid. Det är grönare, säger dom. Mer skog. Jag behöver inte titta ut för att se det stökiga lapptäcket av bördig mark breda ut sig. När jag kommer hem stryker jag min dotters syltklistriga kinder, nyper henne i låren. Hennes knäskålar är tryggt inbäddade i massor av kroppsligt fluff. Det doftar syrén i trädgården och jag behöver inget annat vill inte vara nån annan stans just nu, men ändå gör det ont i hela mig.

(22)
(268)
(0)
19 kommentarer | Translate
 

Annons


 
 


Annons

Laddar