Sitter på ett tåg mellan Spanien och Frankrike (men obs publicerar detta senare så jag är inte där längre. Tyvärr?) och är bara nåt kapitel in i We all want impossible things av Catherine Newman helt säker på att den kommer vara något som skakar mig i grunden. Den tar oss rakt in till två bästa vänner på hospice, bara den ena är patient men väldigt mkt båda som går igenom det. Kanske den friska lite mer, ungefär som det är på en förlossning - stå bredvid verkar vara värre? Är såklart hjärtslitande men även sjukt nog väldigt underhållande alltså lol skriven och man blir djupt förälskad i samtliga karaktärer från första sidan. Stark rekommendation. Rekommenderar även gazpacho alltid och dessa solglasögon från Dagmar. En bok jag tyvärr just nu hatlyssnar på bara för att få closure är hyllade Matt Haigs The midnight library och jag är besviken på mänskligheten att den fått så bra kritik, när den tyvärr är nästintill omöjlig att stå ut med. Ploten är ett slags Groundhog day möter Sliding doors. Nora får möjlighet att leva om sitt liv, om och om igen i olika varianter, det livet där hon aldrig slutade i bandet, det liv där hon inte gifte sig med X, det liv där hon blev sams med sin brorsa etc. Kul idé kanske men jag tror jag kan förklara vad jag är emot genom att beskriva en enda passage och det är ingen spoiler: när Nora avslutar sina tweets med ”do better” och -gasp- efter ett tag inser att hon egentligen säger det till sig själv. Författaren har alltså skrivit ut det, att hon egentligen menar det åt sig själv. För han tror att vår IQ är nere och kämpar med Forrest Gump. Ok. Men nåt författaren däremot inte brytt sig om att vara övertydlig med är vem Nora är, eller framförallt vad hon vill, knappt ens vad hon tycker om olika människor hon möter i sitt liv, inte minst när hon träffar på ett barn som kallar henne mamma. Ni är garanterat några som läst den, har jag helt fel tycker ni? Obs det har jag inte, men vill ändå veta vad ni tyckte, framförallt vad ni tyckte om.
