Jag har slukat en bok på typ två dygn och jag vill prata om den. Sally Rooney verkar ha blivit Irlands nya författardarling i och med denna debut, Conversations with friends/Samtal med vänner (jag läste förresten på båda språken pga hade svenska i fysisk bok men laddade ner den engelska digitalt så jag kunde läsa utan att störa sovande E) och sägs vara som deras motsvarighet till Lena Dunham vilket jag om eventuellt kan förstå men jag stör mig också på folks eviga behov av att klumpa ihop och jämföra bara för att det finns en eller ett par likheter. Ja, Sally Rooney är ung och skriver om hur det är, ja hon tar upp vissa feministiska teman, ja hon har huvudkaraktärer som säger ifrån men det är väl typ det som är likt. Lena Dunham är lite mer lol-rolig men hennes bok tycker jag ärligt talat var kämpig att läsa, nästan som den skulle behövt en vända till i redigeringen, medan man snabbt fattar med Rooney att hon är en sån man aldrig behöver vara nervös för. Oh, ser ni hur även jag drogs in i att jämföra nu. Rooney är hursomhelst en egen röst. Hon skriver självklart och genomtänkt och hon förutsätter att läsaren är lika smart som hon, vilket är smickrande men. Boken handlar om Frances och Bobbi, två exflickvänner som är rätt olika men ändå håller kvar vid varandra i en fin men något ohälsosam as in gränslös symbios. Frances är en introvert särbegåvning som skriver poesi och tillsammans med den extroverta och charmiga Bobbi gör uppträdanden i?/med? spoken word (har av uppenbar anledning aldrig skrivit om spoken word så osäker på preposition här). Dom lär känna fotografen Melissa som vill göra ett reportage om dom, och så småningom även hennes man Nick, den snygge superskådisen. Jag vågar inte berätta mer för jag är själv otroligt känslig för spoilers, men allt kretsar kring dom här fyra och deras relationer till varandra. Ni ba aha kul bok. Det är ju det, men hur ska jag förklara. Den känns ..på riktigt. Karaktärerna är inte raktigenom likeable, rätt själviska och som nästan ute efter att sätta dit varandra i dialogen. Känsloyttringar är krångliga och kommer ibland ut fel. Ibland var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och trippa runt lite för jag blev så nervös å en karaktärs vägnar. Det är ju nåt med en bok som drar in en så. Det finns en mänsklig faktor som får dom att ibland misslyckas med att bete sig, vilket man skulle kunna störa sig på det om man gillar att läsa böcker där det är mer tydligt att den här är ond, den här är god. Men om man njuter lite mer av att se alla olika lager i folk (och en författares skickliga bygge av såna karaktärer), t ex hur liten man kan bli när man känner att någon annan har makt över en, är det här ett mysigt läs. Jag slukade alltså denna på semestern, och av en slump hade mina hundvaktande föräldrar lämnat efter sig en SvD Kultur med en intervju med just Sally Rooney här när jag kom hem. Hon berättar där att hon fascineras av vad vi säger och kanske främst inte säger när vi samtalar med varandra (därav titeln), och det nämns även att hon är europeisk mästare i debatt vilket jag älskar. Det var som att massor med boken föll på plats för mig när jag läste det, och liksom bokens Frances kanske också skulle gjort så borstar hon av sig den titeln med att hon egentligen är rätt introvert men gillade den intellektuella utmaningen i det, "som schack". Ska jag klaga på nåt kan jag tycka att det finns ett problem med sexet i boken. Rädsla för att spoila till trots nurå så har en kvinna, som tidigare bara legat med tjejer, sex med en man för första gången och det är himla fantastiskt tydligen. Sexet mellan dom är också det enda som skildras i boken. Sex mellan tjejer nämns bara utan att berättas om. Det kändes så bra i början av boken att Rooney är så casual med deras sexualitet, det ska inte va sånt himla hallå med att nån inte är heteronormativ, men så tadaa denna extrema övervikt åt det heterosexuella jag fattar inte. Känns inte som vad jag väntar mig av en ~ung röst~. När hennes bok i övrigt är så noggrann vill jag gärna tro att det finns en tanke med detta men vilken. Dock behöver man ju inte hålla med om allt i en bok för att den ska vara läsvärd, vilket den här verkligen är. Slut på uppsats.
