Det går knappt att förstå att denna person inte alltid har funnits men i dag har hon varit utanför min kropp i (bara) ett helt år. Jag har tänkt rätt mycket på hur jag ska sammanfatta senaste tolv månaderna men det här dygnet har varit en jäkla prövning för hon har fått kräksjuka och varit ömsom jättestackars och ömsom skrikit sitt allra allra högsta rakt ut så jag har inte kunnat göra nåt annat än att bära. Alltså vi snackar t o m att min personliga hygien fått pausas. Och kanske beror det på att hon skrikväckte mig klockan fyra i morse och att jag inte sovit nåt sedan dess men jag är extremt gråtmild, sipprar fram en tår både här och där när jag repriserat hennes födelse i mitt huvud under dagen. "När jag gick här precis den här tiden för ett år sedan skulle jag in på kontroll och hade ingen aning att förlossningen skulle sätta igång ett par timmar senare", "här låg jag och försökte äta morotskakan jag köpt i fiket på SöS", "det där skötbordet skruvade vi kvällen innan hon kom". Osv. Tänk att livet kan förändras så totalt. Jag gillar det på ett sätt, gillar att jag inte är det viktigaste i mitt liv. Är väl självplågig like that.
