Ah den där hårfina gränsen mellan att låta dom leva lite, växa och upptäcka saker själva och ens egen pick pick pickande lilla hönsmammapuls varje gång dom närmar sig ngt potentiellt farligt. Jag kan inte vara ensam om att vid förlossning ha aktiverat ett särskilt centra i hjärnan som skickar små filmklipp på exakt hur illa barnet skulle kunna slå sig - får ni också såna? Tack för alla tips på vidare läsning om barn, och även alla som engagerade sig på Instagram när jag i ren desperation efterlyste läggningsrutiner för ettåring. Alltså själva responsen var: otrolig, svaren var: ickeexisterande. Alltså INGEN satt på någon lösning, alla bara DELA SVAREN TACK MVH LIKA DESPERAT. Så tack för ingenting. Nej menade tack för att vi kan sitta i denna skakiga båten tillsammans ibland. Och btw välling hjälpte litegrann. Kanske kommer jag ångra att vi introducerade det men just nu innebär det åtminstone lite enklare läggningar ibland.
