Annons
Annons

Min diagnos


 

I kvällens avsnitt av Kalles tv-program Gympaläraren outar jag att jag har adhd. Det är inget jag tidigare velat gå ut med, jag har väl dels varit rädd att folk ska ha en massa fördomar om mig eller vara tveksamma till att jobba med mig, dels har jag inte känt att jag orkat vara någon sorts *ansikte* för adhd. Men nu kände jag att det fanns ett syfte, för alla unga som tittar och kanske känner igen sig. Jag fick diagnosen som vuxen, alltså krigade jag mig genom samtliga år i grundskolan och även min yrkesutbildning på Berghs utan att veta. Det var skitjobbigt. Men kanske inte på det sätt man kan tro när man hör ”adhd”. Jag har aldrig varit den där aggressiva hyperaktiva som nidbilden kanske är, utan tvärtom rätt vanlig på alla sätt förutom att jag pratade väldigt mycket. Ofta med lärarna. Det var mitt sätt att få med mig nåt av lektionerna över huvud taget. För min adhd har varit väldigt mycket ett stormigt kaos på insidan. Så är det ofta för tjejer (pga en massa anledningar, bl a för att vi hela livet drillas att inte ta plats), och det är därför man ofta missar att vi har adhd, och i stället tror att vi är lata eller arroganta. Och det är därför jag vill säga det här, att du är inte lat. Det som jag önskade att någon sagt till mig. För jag har inte kunnat läsa i boken när man ska läsa i boken på lektionen. Inte för att jag inte velat utan för att min hjärna funkat så att den fokuserat på bråket som är ute i korridoren just då. Jag har inte kunnat göra läxor. Jag har suttit natten innan examen och gjort typ fem sex restarbeten för att inte få underkänt i ämnet. I relationer har jag i bråk inte kunnat ”sova på saken” för jag kan inte sortera undan känslor som är starka. Men det känns konstigt, och jag tänkte på det senast i dag när barnombudsmannen lade fram en rapport om just mörkertalet när det gäller tjejer och adhd, att det  känns otroligt främmande för mig med ordet funktionsnedsättning. Jag känner inte att det är något hos mig som är nedsatt. Tvärtom. Jag har kunnat skriva fem sex BRA arbeten natten innan examen. Jag har kunnat veckans läxa utan att ha gjort den eftersom min hjärna memorerade allt som lärarn skrev på tavlan medan jag ställde tjugo frågor till hen (till övriga klassens stora glädje). Jag kan styra upp en roliga timmen på nolltid, vilket jag på sätt och vis gjorde karriär av senare (att jobba med reklam och tv alltså). Och det är inte direkt så att man aldrig har fokus, man har ju ett enormt fokus på det som känns viktigast för stunden. Jag födde ju barn förra veckan och gick helt in i mig själv och lyckades andas mig genom samtliga värkar, barnmorskan sa att hon aldrig känt sig så överflödig och jag fattade knappt själv vem den här superfokuserade personen var men jag tror att det var ett case av adhd som kickade in.

Samhället är tyvärr inte strukturerat efter hur våra hjärnor funkar, men det betyder inte att det är oss det är fel på. Jag kan tycka det verkar minst lika mycket som ett handikapp att vara oflexibel, eller att man tappar koncepten helt om man råkar glömma sin typ filofax hemma. Ja, det är ju ingen tävling, men just det där med terminologin känns jobbig. Jag ser det som att jag inte varit samma person om jag inte haft adhd. Och visst, det är en person som jag ibland blir galen på. Den här texten har jag skrivit med en dåligt fungerande space-tangent vilket gör att jag suttit och skrikit samtidigt, rakt ut, för jag kan inte pausa och laga den för då kommer jag glömma bort den här täten och typ gå och göra chokladbollar sen eller nåt. Och mina linser har blivit lite grumliga för jag tog en powernap förut men jag kan inte avbryta för att gå och skölja dom av samma anledning. Men det där, den lite omogna situationen i vilken detta skrivs, är ju inte allt jag är. Och allt det andra jag är är (dubbel-är, nu får vi önska oss nåt!)  jag rätt tacksam för. Det har ju gett mig ett rätt roligt jobb, och tbh ett rätt roligt liv också. Så nu vet ni. Puss.

(0)
(2)
Kommentera | Translate
 

Annons
Annons
Annons


Laddar